Kommunikation är A och O

Det tror jag att de flesta håller med mig om.
Kan man inte prata med varandra så kommer man, förr eller senare, att glida i från varandra. Man måste få säga ifrån när något inte är okej, samtidigt som man inte ska gapa och skrika på varandra och alltid gå och lägga sig osams - det tjänar ingenting till.

Jag är glad att jag lever det liv jag lever, men någon att prata med, bolla idéer och bara vara. Inget förhållande är perfekt, det kan det inte vara - kanske för ett tag, men sedan så inser man att det är bara en fantasi värld man levt i. Alla förhållanden har sina ups and downs, det kan inte alltid gå uppåt. Går det bara neråt kanske man ska ta sig en funderare på vad fan man håller på med egentligen..

Med detta inlägg menar jag ingenting särskilt. Inte riktat till någon eller någonting som har hänt. Det är bara ren fakta, ur min synpunkt. Sen om inte alla håller med mig är en annan sak. Man får tycka och tänka precis vad man vill.

Jag har levt i förhållanden utan kommunikation. För att gapa och skrika på varandra 24/7 kallar inte jag kommunikation. Det tärde och sårade båda två, men ingen sa ifrån. Tillslut satte jag ner foten och jag har aldrig mått bättre sen dess. Sen att det slutade med att vi gick skilda vägar kom nog för en överraskning för många, men inte för mig. Det var väntat. Det var liksom inte hållbart att leva i den situationen.

Men blä vad detta inte har en röd tråd, men det skiter jag i.
För att summera: jag är lycklig. Skulle aldrig byta det jag har idag mot något som jag hade förut, ALDRIG. Heller inte byta ut det mot någonting nytt, finns inte på världskartan. Jag stormtrivs som jag lever nu. Punkt.

Hörs.

Efter en dag på Leos lekland

... så sitter man här med en smärta som är värre än nackspärr.

Vet inte riktigt vad jag lyckades med igår, och trodde att jag åkt på världens nackspärr. Men detta är något ännu värre, tro mig. Jag kan knappt röra mig utan att det gör ont, lyfta armarna kommer inte på fråga. Har bara lyckats sova 2-3 timmar inatt, tur att jag är ledig i 2 dagar säger jag bara.

Hoppas att jag är mirakulöst bättre tills imorgon då jag äntligen tagit mig i kragen och bokat in mig på en synundersökning, känner att det verkligen behövs. Speciellt när jag kör bil.

Så idag tänker jag inte åstadkomma många knop, trots att det inte var en del utav min dagsplan. Hade planer på att storstäda hela lägenheten och riva ur garderober och vika in allting fint så man hittar någonting, men det var ju bara att fetglömma. Bara för att jag verkligen ville göra detta. Är annars inget jag brukar få ett sug efter, haha. nåväl, vad är väl en bal på slottet?

Dåtid nutid och framtid.

Skriver långa texter, suddar ut, börjar om på nytt, suddar ut återigen. Får väl se hur detta inlägg blir.

Vet inte om jag ens kommer ha någon som går in och läser det jag skriver, men det är så fruktansvärt skönt att få skriva av sig. Just nu sitter jag på jobbet och tänkte rycka mig i kragen och ändra om lite, inför Alla hjärtanskampanjen som startar på torsdag.

Alla hjärtans dag, vet inte riktigt vad jag tycker om denna dag. Egentligen känns det som att det bara är en dag som butikerna uppfunnit för att de ska få sälja mer. Då man, egentligen, borde visa uppskattning för sina nära och kära extra mycket - varje dag. Inte bara på en speciell dag bara för att det finns en sådan dag. Sen att man kan tillbringa lite extra tid just den dagen är en annan sak.

Jag har haft mycket otur på alla hjärtans dag genom tiderna, har aldrig riktigt gillat den dagen. Har alltid slutat med besvikelse, eller kanske till och med tårar. Jag hoppas innerligt att det blir ändring på det detta året. För jag har aldrig varit såhär lyckligt lottad någonsin. Jag gjorde nog det bästa valet i mitt liv att starta ett nytt liv med min fina pojkvän och sambo. Jag är oerhört glad att jag har fått in honom i mitt liv, och vi har redan gått igenom stora motgångar - trots att vi inte borde  ha gjort det, men har fått lov att göra det på grund utav vissa faktorer. Men, både han och jag säger det att det gjorde oss bara starkare. Så för er som hade hoppats på att det skulle sluta på ett annat sätt - HA! Där fick ni, ät skit. Typ.

Det var nog egentligen ingen som gillade att vi började ses, eller fortsatte att ses. But who are they to judge? Dom har ingenting med varken mitt eller hans liv att göra, och vi behöver inte ha något godkännande från någon för att få vara lyckliga med varandra. Sen att det inte var tänkt att vi skulle sitta här 8 månader senare som sambos och en hund, det är en annan femma. Men jag hade inte velat ha det på något annat vis. Är glad att vi är starka som individer och skiter i vad alla andra säger.

Jag har gått vidare, men kan fortfarande sitta och fundera på hur det var och hur det kunnat sluta om vi lyssnade på vad alla andra sa, tyckte och tänkte. Jag har mer skinn på näsan än vad folk tror. Jag må verka osäker eller så, men är precis raka motsatsen men behöver inte bete mig som skit för det. Jag behandlar folk så som de behandlar mig. Ger man mig en påse skit så ger jag igen och kastar en hel säck med gödsel tillbaka, så enkelt är det. Nu låter det som att jag är världens skit, men tänk efter.. vad hade ni gjort? Samma sak, jag förstod väl det. Och de som säger någonting annat tycker jag bara snackar en massa skit. Så nu har jag sagt det.

Vi har en ljus framtid framför oss, och jag ler när jag tänker på det. Jag älskar dig Robin, så enkelt är det. Det är du och jag, så är det bara. Ingen kan någonsin ta det ifrån oss, det vi har - är något vi båda alltid velat haft. Ett förhållande fyllt med skratt, gråt, sorg, lycka, glädje, tillit och omtanke.

Nåväl...
Back to work for a while.
Hörs.

Det gick ju.. bra?

Haha, hade redan glömt bort att jag funderat på att börja blogga. Bra jävla jobbat Nathalie!

Mycket som händer i livet nu, allt är upp och ner. Både positivt och negativt. Kommer att köra på en hel förändring i mitt liv. Kasta ut det jag inte tycker är värt att ha kvar, det som bara tar en massa energi.

Jag kommer att klara mig fint. Jag vet vilka mina diamanter är och vilka som bara är småsten. Om vi säger såhär, jag kan inte ens skriva ut “jag är lycklig!” utan att folk skulle börja spekulera och vrida och vända på det. Då skulle det tolkas som att jag är lycklig utan vissa personer, att jag är glad att vissa saker hänt – vilket jag så klart inte är. Men de är dom för trångsynta för att förstå.

Jag får alltså varken skriva eller leva mitt liv på det sätt jag vill utan att det börjar spekuleras och snackas – suck. Västeråssyndrom eller bara idioti hos vissa personer? Only god knows.

Hörs.

Då provar vi igen.

Efter att inte ha bloggat på ett år så provar jag på detta igen, kan vara ett ypperligt sätt att få ur sig alla ord och känslor som man känner. Antagligen blir det bara massa strunt prat. Men vad gör det om hundra år? Go go go. Får se hur länge detta håller, jag chansar på… en vecka. max.